Hade ett jättebra snack med en fin vän för någon dag sen. Här är tankarna som kom upp i samband med det:
Jag står där och vrider och vänder på allting. Försöker se varenda litet fel och allting som inte ser ut som det borde. Håller andan för att inte magen ska puta ut när jag andas och tänker: "Men varför gör jag såhär? Jag kommer ju ändå gå omkring och andas när jag väl får mod att bära den." Någonting som jag nästan intalat mig själv att det aldrig kommer hända och sen går jag hem och äter en hel förpackning ballerinakakor som i protest. Man ska ju hata samhällets alla normer och sin egen kroppsfixering. Klänningar på galgar i butikerna som lockar mig lika mycket som jag känner avsky. Ibland känns det så himla fel och ibland så himla rätt. Ibland lockar flanellskjortorna från dressman. "Kan jag aldrig bestämma mig?" tänker jag en klänningdag. Dagen efter är det gråa mjukisbyxor och dressmannskjortan och jag skämtar med någon vän om att jag är inne i en lesbisk period. För man anpassar väl sig efter sin sexuella läggning? Hur ska man anpassa sig? Jag vrider och vänder på allting och försöker förstå. Känner mig delad. Samtidigt så är det ju så himla fel att känna sådan press för en sådan ytlig sak.