Om vänskapen som kom tillbaka

Minns hur vi satt mittemot varandra. Det kändes lite spänt. Vi hade ju varit vänner för ett tag sen. Delat på godispåsar, gått genom stan och skrattat och pratat om saker som bara vi förstod. Så kom ett halvår av missförstånd. Vi slutade prata. Jag trodde du var arg. Du trodde jag var arg. Jag var inte arg, jag var ledsen. Det gjorde ont att mötas i skolan och inte veta om man skulle hälsa eller inte. Men tiden läker ju alla sår. Det var vad jag trodde och vad jag nu vet är sant. Fast kanske inte på det sättet. När vi tillsist blev ensamma i korridoren satt du faktiskt kvar med ryggen mot de röda skåpen. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle bli den som reste sig upp och gick. Man måste ju visa att man är stark, att man klarar sig. Jag höll hårt fast vid mitt löfte även om det inte kändes så bekvämt till en början. Så sa du någonting och jag ryckte nästan till. Var liksom inte beredd att du skulle säga någonting till mig efter alla de där månaderna. Du log. Jag tittade upp och våra blickar möttes som i samförstånd. Jag tror jag log tillbaka och efter ett tag frågade jag om jag fick titta i ditt ritblock. Som vanligt var det fullt av fantastiska teckningar och du rotade runt i ett pennskrin efter någon särskild sorts penna. Så satt vi där, bredvid varandra och pratade om "gamla tider" helt plötsligt. Jag med en liten gråtklump i magen och du med det där finurliga leendet du får ibland.