Det är så att jag måste stanna upp ibland och nypa mig i armen för att känna att det är på riktigt.

Det är så jag måste stanna upp ibland och nypa mig i armen för att känna att det är på riktigt. 

Det lagas mat och skrattas i köket. Alla skåpsluckorna står öppna. 

Min beatlesaffisch från mitt gamla rum i Norrköping hänger på väggen.

Erik kommer in genom ytterdörren precis när vi moppat hallgolvet. Han lyckas alltid tima när det ännu inte torkat.

Det är snöigt och solen lyser på balkongen. 

Studentlägenheten kanske inte är jättestädad och jag suckar lite och tänker att det snart är dags att ta tag i det. 

Jag ligger bredvid Lisa i sängen och pratar om allvarliga saker. Bara någon halvtimma senare skrattar vi istället.

Vi springer över stora vägen varje morgon påväg till skolan.

I hallen står minst fyra par skor.

Jag sitter i skräddarställning i Jontes säng och inser att det är precis dethär jag har drömt om i typ två/tre år.